kaktuuus

Hälsopedagogens liv- med massa kärlek!

Bodo 001211-110915

Det har varit stilla här på bloggen ett tag nu. Jag har inte känt att jag kunnat skriva något, men nu vill jag. Jag vill skriva om den underbaraste hund som har gått på den här jorden, som har lämnat djupa tassavtryck efter sig när han somnade in för den eviga vilan, för idag två veckor sedan. Den finaste hunden blev 10 år gammal, i december skulle han ha fyllt 11 år. Men en hemsk cancer tog honom ifrån oss, snabbt & utan förvarning. Samma dag som han skulle operera bort två knölar (som vi hoppades bara vara fettknölar, men som hade vuxit oroväckande snabbt på väldigt kort tid) kom beskedet att han hade elakartade tumörer, som hade spridit sig, det fanns inget mer att göra. Mer än att unna honom att få somna & slippa det tunga lidande som hade väntat honom, den plåga som snart ändå hade lett honom till döden. Han somnade i "mamma" Iris armar torsdagen den 15 september 2011.

Jag har gråtit & gråtit. Vi har gråtit. Människor har ringt, kommit hem till oss (i Malung) & vi har fått blommor. Alla vet hur svårt det var att mista Bodo, han som var mer än en hund.

Jag vill skriva en sista hälsning till honom.

Tack Bodo för all glädje du givit oss, alla glädje du spridit till alla människor. Alla tyckte om dig, för att just du var du.

Jag kommer ihåg första gången du kom hem till oss, till den platsen som skulle bli ditt hem för resten av ditt liv. Du var två år gammal, en välutbildad ledarhund, med de snällaste ögonen & med en svans som viftade konstant. Du sprang raka vägen till köket (såklart, där fanns det mat, hihi) & tog en disktrasa som låg på diskbänken & började äta på. Tokhund.<3 På kvällen låg jag bredvid dig i hundbädden & sjöng Sov du lilla videung , så att du skulle känna dig trygg. Redan då, när jag tittade in i de nötbruna, kloka ögonen så förstod jag att vi skulle få en fantastisk framtid tillsammans & så blev det också.

Jag har inga syskon, så du fick bli min "bror". Du var "brorsan" & jag "Storasyster". Å vi förstod varandra. Du&jag. Å för att inte tala om du & "mamma", ni var som handen i handsken, ni var fina tillsammans, äkta kärlek.

Tack Bodo för att du var du. Tack Bodo för alla fina promenader vi fick tillsammans. Tack Bodo för att du tröstade mig när jag var ledsen, genom att ge mig en blöt puss i ansiktet & vifta på svansen. Tack Bodo för alla skratt du har framkallat. Tack Bodo för all kärlek du har givit. Tack Bodo för alla gånger jag har fått använda dig som fotvärmare, snuusat dig bakom örat & pussat dig på tassarna. Tack Bodo för 10, nästan 11, fina år tillsammans.

Tack Bodo, tack.

Den evigt viftande svansen är jag säker på att viftar fortfarande, i hundhimlen. Jag är säker på att du får äta hur mycket du vill, bada & simma, busa & springa.

När du låg på britsen & skulle få den sista sprutan & Mamma sa "tack Bodo för allt" tog du några sista små viftningar (fast du var så trött) på svansen, som för att säga "tack själv". Å jag vet att om Bodo hade varit här & sett att vi hade varit ledsna hade han gjort som han alltid hade gjort, gått fram, pussats & viftat på svansen som för att säga "men inte behöver ni vara ledsna, jag mår bra nu."



























Tack Bodo för allt, jag älskar dig.

Sov du lilla videung

/Storasyster

åh älskade Cattis så fint du har skrivit! Tårarna började rinna, men det är ju alltid en tröst att veta att bodo mår bra där uppe nu, hoppas att han, Acke, Lissla, Sofie, Idun, Ajja, Livar och alla andra fantastiska änglahundar blir kompisar och lever hundhimlelivet fullt ut! <3

Tack Cathrin<3 Jag är säker på att alla de har träffats & nu busar de & har det jättebra tillsammans<3

Ja tänk dessa härliga fyrfotade djur som kan väcka våran kärlek så starkt. Hemskt att mista dem men härligt att fått vara en del av deras liv.

Kram på er <3

Så sorgligt att ni har mist Bodo. Du har skrivit så vackert om honom. Hur går det för mamma Iris nu? Jag minns när de var i skolan och Bodo banade väg mellan cyklarna.



Kram, Margaretha

Så sorgligt att ni har mist Bodo. Du har skrivit så vackert om honom. Hur går det för mamma Iris nu? Jag minns när de var i skolan och Bodo banade väg mellan cyklarna.



Kram, Margaretha

Margaretha: Det är tungt för mamma, det är tomt för henne.

Fy vad jag lider med dig!! Nu rinner tårarna kan jag lova.. otroligt vackert skrivet! Jag trodde att jag skulle dö när vi avlivade min kanin Hampus (som jag hade haft i 11 år) i julas. Folk sa: "men Camilla, det är ju BARA en kanin". MEN NEJ!! inte för mig. Han var precis som du skriver, min lillebror, min älskling som alltid fanns där och han var inte tråkig och satt och åt hela tiden som andra kaniner gör. Han sov med mig i sängen, följde efter mig överallt runt i huset och kom alltid när jag ropade på honom. Haha, nu gråter jag ännu mer. Men djur är så fantastiska! Dom sviker aldrig. Men vem vet, Hampe kanske hoppar ikapp med Bodo uppe i djurhimlen? :) Ta hand om dig i alla fall. Tänker på dig! <3

Cattis, jag tänker på er. Pussa mamma Iris en stor blöt puss från mig. Vi tog bort Arro för ett tag sen, så jag vet <3



Jag saknar dig <3