kaktuuus

God Morgon!

Jag fick i detta nu världens längtan efter Anders. Längtan efter att få krypa upp i hans famn i soffan, slänga mig över honom & ge honom en bamsekram & en puss, skratta med honom åt våra dåliga skämt och slutligen bara le när jag inser hur mycket jag tycker om honom. Det har varit skittufft. I så många år som jag försökt glömma den här människan...jag har gråtit & gråtit, känt förtvivlan, tomhet och jag vet inte allt. Att se honom i skolan, att veta att "fan, det är ju HAN!", att känna att han bara var en avlägsen dröm. Jag visste att det var mitt livs kärlek som bara höll på att flyga iväg, utan något vidare.

Det är därför jag idag känner dubbel lycka. Tårarna börjar sakta rulla nedför kinderna bara jag tänker på honom. Å på att jag vet så väl att det lika gärna inte kunde varit jag som var i den här positionen, utan någon annan. Varför blev det inte så? Ödet? Jag hoppas att de högre makterna har sett till att det är så här det ska vara.

Jag vet en sak - att sådana här känslor för en människa kommer jag aldrig uppleva igen, det går inte. Jag har inte varit med om något liknande. Sedan får vi se vad som händer på vägen.

Men du, Anders Lindholm! Jag älskar dig!